Under juni månad har skolorna ”vinterlov” här nere och därför tog jag en dag under min tid i Fukeni för att hälsa på förskolorna här i Chekereniområdet medan det faktiskt var några barn där. De tre olika skolorna var enkla byggnader av olika storlekar, men alla var till brädden fyllda av helt fantastiska och energifyllda barn! Jag försökte läsa för barnen på swahili ur en bok som min vän Petra (också medlem i Moshi-gruppen) har illustrerat så för en dag fick jag testa på att vara mwalimu (lärare)!

I en av förskolorna träffade jag på en liten flicka som verkligen rörde vid mitt hjärta. Barnen man träffar här är i vanliga fall väldigt glada och högljudda, men den här flickan Nema var speciell. Hon är 6 år gammal och blev övergiven av sin mamma när hon var liten så hon och hennes lillasyster bor med sin pappa och deras farmor. När alla andra barnen skrattade, pekade och ropade satte sig Nema bara tyst bredvid mig. Det finns ju vissa barn som också blir rädda för ”Mzungon” och inte alls tycker att jag är rolig, men Nema hade inte den typen av reaktion heller. Utan hon satte sig tyst bredvid mig och lutade sig mot min arm som att hon sökte närheten på ett lugnare sätt än att det var intressant att dra i det blonda håret, eller jämföra hudfärg. Efter ett tag kröp hon upp i mitt knä och efter att jag väl hade lyft upp henne första gången ville hon aldrig bli nedsläppt och hela tiden så var hon knäpptyst. Jag försökte på min stapplande swahili fråga vad hon hette flera gånger men fick inget svar. Till slut så frågade jag förskoleläraren och fick då veta hennes bakgrundshistoria samt att hon tydligen kan höra, men av någon anledning inte pratar, fast efter att hon fått börja gå i förskolan för ett år sedan har hon tydligen börjat göra några ljud ifrån sig. Det är fantastiskt att höra att hon har gjort framsteg sedan hon fick komma till förskolan och jag hoppas verkligen att vi ska kunna hjälpa flera barn på liknande sätt genom att satsa på att utveckla förskoleverksamheten här nere.

Nu när jag bor i Chekereni på heltid har jag lyckats ta reda på vart Nema bor och två veckor efter vårt första möte gick jag för att hälsa på henne. Jag gav henne och hennes lillasyster Dori varsitt litet pappersblock och några färgkritor. Först fick jag visa dem hur de skulle använda kritorna och det verkade nästan som att de aldrig ritat förut i hela deras liv. Nema var väldigt osäker och ritade inte så bra i början, men hennes lillasyster fattade snabbt galoppen. Hon började rita massa grejer och kom fram för att visa mig, för hon förstod det som att jag var lärare och ville ha mitt intyg på att det hon gjorde var bra. När jag sedan skrev hennes namn på pappret skrev hon snabbt av det likadant. Storasyster Nema som är betydligt smalare än lillasyster Dori verkade väldigt osäker och tittade upp stup i kvarten som att hon sökte bekräftelse på att hon gjorde rätt, och i början ritade hon bara små olika färgkluttar medan lillasyster började rita träd, hus och fåglar. Efter ett tag började dock Nemas ritningar också bli bättre då man såg att hon tittade på Dori och försökte apa efter henne. Hon började skriva något som såg ut som siffran 12 flera gånger och när jag ritade en sol åt henne så började hon rita efter den och därefter likadant med ett hus! Blev så glad av att se henne utvecklas att jag hade kunnat stanna där hela dagen! Däremot var hon tyst hela tiden. Tydligen hade hon börjat prata lite smått som ettåring innan hennes mamma övergav dem så jag undrar om det inte på något vis hänger ihop med hennes traumatiska bakgrund. Jag vet inte, men önskar verkligen att jag kunde hjälpa henne. Hon verkar ju inte äta heller, utan 6 år gammal väger hon 12 kg… De flesta sexåringarna i området väger runt 18, och en svensk flicka i motsvarande ålder väger nog ännu mer. 

Nu har Ida (som också är en medlem i Moshi-gruppen) anlänt Tanzania och sedan i lördags bor vi hemma hos Godwin och Phoebe i Chekereni. Godwin är en mycket driven person inom församlingen i Chekereni och är en av Moshi-gruppens kontakter här nere. Vi har verkligen blivit mottagna med öppna armar och Phoebe (som annars har tre söner) kallar oss för sina döttrar.

Det kändes väldigt tråkigt att lämna Fukeni där jag verkligen hade börjat känna mig som hemma och jag saknar redan alla fina vänner jag lärt känna där! Men jag kommer se till att besöka dem igen innan jag lämnar Tanzania. Trots att båda områdena räknas som församlingar inom Moshis stift så är kontrasterna enorma. Fukeni ligger nordöst om staden, precis vid foten av Kilimanjaro, på ca 2000 meters höjd och nu under regnperioden har man fått gott om regn vilket har bidragit till en väldig grönska i de backiga områdena. I Chekereni som ligger söder om Moshi Town har man däremot bara välsignats med ett fåtal regn under hela regnperioden och torkan sträcker ut sig över de vidsträckta slätterna. Väggarna dammar så mycket att det ser ut som att man har rullat sig i en sandlåda när man duschar av sig på kvällen.

Här i Chekereni är församlingen uppdelade i sju underförsamlingar och då vårt fokus är barns hälsa och utbildning har vi valt att börja med att kolla på tillgången till förskolor. Underbart vore ju också om det var möjligt att koppla ihop Chekereniområdet med mjölkprojektet som jag har utforskat under min månad i Fukeni. Då skulle ju barnen i Chekereni också kunna få mjölk och näring! J I dagsläget finns det endast förskolor i tre av de sju förskolorna så det finns definitivt mycket som skulle kunna göras, den stora frågan är bara att börja i rätt ända och att se till att påbörja projekt som har möjlighet att fortsätta självständigt i framtiden.

Inför våra möten med de olika underförsamlingarna har vi tagit hjälp av en artonårig tjej som heter Jessica. Ida lärde känna henne när hon var nere i Tanzania i höstas och hon pratar efter standarden väldigt bra engelska så hon hjälper oss med att översätta de gånger det behövs.

Chekereni är som sagt väldigt platt och avstånden mellan de olika underförsamlingarna är långa. Därför valde vi att införskaffa oss varsin begagnad cykel. Det är hur fantastiskt som helst att glida omkring på de platta vägarna med utsikt över majsfälten och bergskedjorna i fjärran. Alla häpnar verkligen över att se wazungos på cykel, men då Ida och jag är ute och springer på morgnarna och sedan cyklar omkring mellan de olika områdena under dagarna har folk redan efter en knapp vecka börjat vänja sig vid oss, och alla här verkligen älskvärda och hälsar jämnt med en genuin glädje!

Bananträd och grönskande kullar i Fukeni.

Mitt lilla rum på församlingens vandrarhem i Fukeni.

Ida & Jessica. Vi lyckades pruta ner priset på våra cyklar.

Och transporterade hem dem till Chekereni på dalla-dallans tak.

Ute på cykeltur i Chekereni.

En annan sak som också faktiskt har varit en fördel med att Pastor Kennedy har varit bortrest en vecka är att jag har fått chans att testa på de lokala transporteringsmöjligheterna. Inget illa menat, Pastor Kennedy är verkligen världens finaste människa, men han kan vara lite överbeskyddande ibland. I hans frånvaro har jag fått möjlighet att testa på både motorcykeltaxi (som kallas antingen för picki-picki eller boda-boda) och att åka bak på bilflaket, vilket jag absolut inte skulle fått göra om han var medveten om det. För Kennedy får jag inte ens sitta i baksätet på bilen, för som gäst ska man ju sitta i framsätet…

En annan klassiker är bussarna som kallas för dalla-dalla. De har storleken som minibussar och är alltid så fullsmockade att man i princip sitter i knät på varandra. Konduktören hänger ut genom fönstret på sidodörren och ropar efter fler passagerare längs med vägen för att alltid hålla bussen så full som möjligt. Jag har inte vågat ta något kort ombord på dalla-dallan för det känns inte som det säkraste stället att uppmärksamma folk på att man har något värt att stjäla. Någon gång under färdens gång skramlar sedan konduktören med några mynt under näsan på en då man förväntas betala. Priset på de flesta sträckor jag åkt är 400 tanzaniska shilling vilket motsvarar ca 2 SEK. Första gången jag lyckades vifta in en dalla-dalla på egen hand var jag så överlycklig av att känna mig som en local att jag missade att gå av när bussen tog för mig fel avfart i en rondell, så bussresan slutade istället i tre olika färder, men erfarenhet av att åka dalla-dalla fick jag ju iaf! Folk blir alltid lika förvånade när en mzungo hoppar på dalla-dallan och vid ett tillfälle när jag åkte en längre sträcka tillsammans med Scola och var väldigt trött så jag låg och halvsov mot hennes axel kunde jag höra hur folk förvånat pratade om att ”mzungo amelala”. Alltså ”en vit främling som sover!”

Klassiskt bilflak i Tanzania.

Picki-picki tillsammans med Scola.

Min första tid i Fukeni hjälpte ju MamaEmma mig på vandrarhemmet där jag bor, men efter en vecka ungefär åkte hon iväg för att plantera bönor. Sen dess har jag därför fått hjälp att laga mat av en ung tjej som heter Scola, men jag tror att hon är lite rädd för pastor Kennedy för hon vägrade att äta mat med oss och var väldigt tystlåten i början. Men nu har pastorn varit bortrest i en vecka och då har vi haft jätteroligt ihop. Hon pratar bara lite engelska, men det är lustigt hur pass bra man ändå kan komma överens trots stora begränsningar i den språkliga konversationen.

I slutet av förra veckan tog hon med mig hem för att träffa hennes Bibi och Babo (antingen farmor och farfar, eller mormor och morfar) som bor mitt ute i djungeln. Det är lustigt det här med boendesituationen ute i djungeln. Man får nästan passa sig lite när man är ute och går eller springer för man kan följa en stig mitt i den tätaste vegetationen och sen helt plötsligt så står man på någons farstudörr! Det är absolut inga tydliga avgränsningar för vad som är min trädgård och vad som är din som hemma i Sverige, men trots detta så har folk ändå stenkoll! Vid ett tillfälle var det någon som stal avokados från ett träd på MamaCaros ägor och då blev det ett väldans liv, så det är inte som att man bara kan plocka frukt även fast det växer överallt. Om man däremot skulle fråga om en banan, avokado eller papaya är det nog ingen som skulle säga nej.

Scolas Bibi och Babo har efter omständigheterna ett väldigt stor hus, standarden är annars att folk bor i hus som mest liknar skjul. Dessutom har de elektricitet vilket inte är allt för vanligt. Babo verkar också vara lite av en trädgårdsmästare då han har röjt upp en liten trädgård framför deras hus som ligger mitt i en sluttning, och första gången jag kom på besök stod han och omsorgsfullt klippte buskarna i runda former.

På väg till Bibi & Babo.

Där nere bor de! :)

Bibi & Babo.

Papaya på trädgården. 

Scola lagar lunch.

Bibi.