Inser att jag inte har skrivit på över en månad, men tiden har bara flugit förbi och jag kan inte riktigt förstå att jag redan ska åka hem om två veckor…

Under de sista tre veckorna i juni var Ida med mig här nere i Tanzania och större delen av den tiden spenderade vi som sagt i Chekereni. En bild kan ju säga mer än tusen ord så i brist på tid att skriva låter jag istället ett gäng bilder beskriva den härliga tiden vi delade där tillsammans. En tid bland uttorkade majsfält, men vid bevattning även en del risfält, fullproppad av olika möten där vi alltid blev varmt välkomnade och självklart bjudna på något att äta eller dricka. En tid där många kilometer spenderades på våra cyklar fram och tillbaka genom landsbygden, ofta åtföljda av ett gäng glada barn, och med minst en punktering varje dag. Och också en tid för mycket eftertanke och funderingar då man inte kan sluta förundras över att sju underförsamlingar, endast åtskiljda av några kilometer, kan vara så olika varandra och stå inför så olika sorters problem och utmaningar. Allt ifrån nybyggarområden med mycket välutbildade invånare till maasaier som bor i primitiva lerhyddor. 

IDA!!!

 

 

 

Mtakuja underförsamling

 

 

 

 

 

Nazareth underförsamling

 

 

  

 

New Land underförsamling

 

 

  Josho underförsamling

 

 

 

 

 

 

  

 

Uarushani underförsamling

 

 

 

 

 

  

 

Typiskt mötesforum

 

 

 

 

Hembesök hos Edsons familj

 

 

   Hemma hos Baba na Mama Chonjo

 

 

 

           Allmänt ute på vift! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under juni månad har skolorna ”vinterlov” här nere och därför tog jag en dag under min tid i Fukeni för att hälsa på förskolorna här i Chekereniområdet medan det faktiskt var några barn där. De tre olika skolorna var enkla byggnader av olika storlekar, men alla var till brädden fyllda av helt fantastiska och energifyllda barn! Jag försökte läsa för barnen på swahili ur en bok som min vän Petra (också medlem i Moshi-gruppen) har illustrerat så för en dag fick jag testa på att vara mwalimu (lärare)!

I en av förskolorna träffade jag på en liten flicka som verkligen rörde vid mitt hjärta. Barnen man träffar här är i vanliga fall väldigt glada och högljudda, men den här flickan Nema var speciell. Hon är 6 år gammal och blev övergiven av sin mamma när hon var liten så hon och hennes lillasyster bor med sin pappa och deras farmor. När alla andra barnen skrattade, pekade och ropade satte sig Nema bara tyst bredvid mig. Det finns ju vissa barn som också blir rädda för ”Mzungon” och inte alls tycker att jag är rolig, men Nema hade inte den typen av reaktion heller. Utan hon satte sig tyst bredvid mig och lutade sig mot min arm som att hon sökte närheten på ett lugnare sätt än att det var intressant att dra i det blonda håret, eller jämföra hudfärg. Efter ett tag kröp hon upp i mitt knä och efter att jag väl hade lyft upp henne första gången ville hon aldrig bli nedsläppt och hela tiden så var hon knäpptyst. Jag försökte på min stapplande swahili fråga vad hon hette flera gånger men fick inget svar. Till slut så frågade jag förskoleläraren och fick då veta hennes bakgrundshistoria samt att hon tydligen kan höra, men av någon anledning inte pratar, fast efter att hon fått börja gå i förskolan för ett år sedan har hon tydligen börjat göra några ljud ifrån sig. Det är fantastiskt att höra att hon har gjort framsteg sedan hon fick komma till förskolan och jag hoppas verkligen att vi ska kunna hjälpa flera barn på liknande sätt genom att satsa på att utveckla förskoleverksamheten här nere.

Nu när jag bor i Chekereni på heltid har jag lyckats ta reda på vart Nema bor och två veckor efter vårt första möte gick jag för att hälsa på henne. Jag gav henne och hennes lillasyster Dori varsitt litet pappersblock och några färgkritor. Först fick jag visa dem hur de skulle använda kritorna och det verkade nästan som att de aldrig ritat förut i hela deras liv. Nema var väldigt osäker och ritade inte så bra i början, men hennes lillasyster fattade snabbt galoppen. Hon började rita massa grejer och kom fram för att visa mig, för hon förstod det som att jag var lärare och ville ha mitt intyg på att det hon gjorde var bra. När jag sedan skrev hennes namn på pappret skrev hon snabbt av det likadant. Storasyster Nema som är betydligt smalare än lillasyster Dori verkade väldigt osäker och tittade upp stup i kvarten som att hon sökte bekräftelse på att hon gjorde rätt, och i början ritade hon bara små olika färgkluttar medan lillasyster började rita träd, hus och fåglar. Efter ett tag började dock Nemas ritningar också bli bättre då man såg att hon tittade på Dori och försökte apa efter henne. Hon började skriva något som såg ut som siffran 12 flera gånger och när jag ritade en sol åt henne så började hon rita efter den och därefter likadant med ett hus! Blev så glad av att se henne utvecklas att jag hade kunnat stanna där hela dagen! Däremot var hon tyst hela tiden. Tydligen hade hon börjat prata lite smått som ettåring innan hennes mamma övergav dem så jag undrar om det inte på något vis hänger ihop med hennes traumatiska bakgrund. Jag vet inte, men önskar verkligen att jag kunde hjälpa henne. Hon verkar ju inte äta heller, utan 6 år gammal väger hon 12 kg… De flesta sexåringarna i området väger runt 18, och en svensk flicka i motsvarande ålder väger nog ännu mer. 

Nu har Ida (som också är en medlem i Moshi-gruppen) anlänt Tanzania och sedan i lördags bor vi hemma hos Godwin och Phoebe i Chekereni. Godwin är en mycket driven person inom församlingen i Chekereni och är en av Moshi-gruppens kontakter här nere. Vi har verkligen blivit mottagna med öppna armar och Phoebe (som annars har tre söner) kallar oss för sina döttrar.

Det kändes väldigt tråkigt att lämna Fukeni där jag verkligen hade börjat känna mig som hemma och jag saknar redan alla fina vänner jag lärt känna där! Men jag kommer se till att besöka dem igen innan jag lämnar Tanzania. Trots att båda områdena räknas som församlingar inom Moshis stift så är kontrasterna enorma. Fukeni ligger nordöst om staden, precis vid foten av Kilimanjaro, på ca 2000 meters höjd och nu under regnperioden har man fått gott om regn vilket har bidragit till en väldig grönska i de backiga områdena. I Chekereni som ligger söder om Moshi Town har man däremot bara välsignats med ett fåtal regn under hela regnperioden och torkan sträcker ut sig över de vidsträckta slätterna. Väggarna dammar så mycket att det ser ut som att man har rullat sig i en sandlåda när man duschar av sig på kvällen.

Här i Chekereni är församlingen uppdelade i sju underförsamlingar och då vårt fokus är barns hälsa och utbildning har vi valt att börja med att kolla på tillgången till förskolor. Underbart vore ju också om det var möjligt att koppla ihop Chekereniområdet med mjölkprojektet som jag har utforskat under min månad i Fukeni. Då skulle ju barnen i Chekereni också kunna få mjölk och näring! J I dagsläget finns det endast förskolor i tre av de sju förskolorna så det finns definitivt mycket som skulle kunna göras, den stora frågan är bara att börja i rätt ända och att se till att påbörja projekt som har möjlighet att fortsätta självständigt i framtiden.

Inför våra möten med de olika underförsamlingarna har vi tagit hjälp av en artonårig tjej som heter Jessica. Ida lärde känna henne när hon var nere i Tanzania i höstas och hon pratar efter standarden väldigt bra engelska så hon hjälper oss med att översätta de gånger det behövs.

Chekereni är som sagt väldigt platt och avstånden mellan de olika underförsamlingarna är långa. Därför valde vi att införskaffa oss varsin begagnad cykel. Det är hur fantastiskt som helst att glida omkring på de platta vägarna med utsikt över majsfälten och bergskedjorna i fjärran. Alla häpnar verkligen över att se wazungos på cykel, men då Ida och jag är ute och springer på morgnarna och sedan cyklar omkring mellan de olika områdena under dagarna har folk redan efter en knapp vecka börjat vänja sig vid oss, och alla här verkligen älskvärda och hälsar jämnt med en genuin glädje!

Bananträd och grönskande kullar i Fukeni.

Mitt lilla rum på församlingens vandrarhem i Fukeni.

Ida & Jessica. Vi lyckades pruta ner priset på våra cyklar.

Och transporterade hem dem till Chekereni på dalla-dallans tak.

Ute på cykeltur i Chekereni.

En annan sak som också faktiskt har varit en fördel med att Pastor Kennedy har varit bortrest en vecka är att jag har fått chans att testa på de lokala transporteringsmöjligheterna. Inget illa menat, Pastor Kennedy är verkligen världens finaste människa, men han kan vara lite överbeskyddande ibland. I hans frånvaro har jag fått möjlighet att testa på både motorcykeltaxi (som kallas antingen för picki-picki eller boda-boda) och att åka bak på bilflaket, vilket jag absolut inte skulle fått göra om han var medveten om det. För Kennedy får jag inte ens sitta i baksätet på bilen, för som gäst ska man ju sitta i framsätet…

En annan klassiker är bussarna som kallas för dalla-dalla. De har storleken som minibussar och är alltid så fullsmockade att man i princip sitter i knät på varandra. Konduktören hänger ut genom fönstret på sidodörren och ropar efter fler passagerare längs med vägen för att alltid hålla bussen så full som möjligt. Jag har inte vågat ta något kort ombord på dalla-dallan för det känns inte som det säkraste stället att uppmärksamma folk på att man har något värt att stjäla. Någon gång under färdens gång skramlar sedan konduktören med några mynt under näsan på en då man förväntas betala. Priset på de flesta sträckor jag åkt är 400 tanzaniska shilling vilket motsvarar ca 2 SEK. Första gången jag lyckades vifta in en dalla-dalla på egen hand var jag så överlycklig av att känna mig som en local att jag missade att gå av när bussen tog för mig fel avfart i en rondell, så bussresan slutade istället i tre olika färder, men erfarenhet av att åka dalla-dalla fick jag ju iaf! Folk blir alltid lika förvånade när en mzungo hoppar på dalla-dallan och vid ett tillfälle när jag åkte en längre sträcka tillsammans med Scola och var väldigt trött så jag låg och halvsov mot hennes axel kunde jag höra hur folk förvånat pratade om att ”mzungo amelala”. Alltså ”en vit främling som sover!”

Klassiskt bilflak i Tanzania.

Picki-picki tillsammans med Scola.

Min första tid i Fukeni hjälpte ju MamaEmma mig på vandrarhemmet där jag bor, men efter en vecka ungefär åkte hon iväg för att plantera bönor. Sen dess har jag därför fått hjälp att laga mat av en ung tjej som heter Scola, men jag tror att hon är lite rädd för pastor Kennedy för hon vägrade att äta mat med oss och var väldigt tystlåten i början. Men nu har pastorn varit bortrest i en vecka och då har vi haft jätteroligt ihop. Hon pratar bara lite engelska, men det är lustigt hur pass bra man ändå kan komma överens trots stora begränsningar i den språkliga konversationen.

I slutet av förra veckan tog hon med mig hem för att träffa hennes Bibi och Babo (antingen farmor och farfar, eller mormor och morfar) som bor mitt ute i djungeln. Det är lustigt det här med boendesituationen ute i djungeln. Man får nästan passa sig lite när man är ute och går eller springer för man kan följa en stig mitt i den tätaste vegetationen och sen helt plötsligt så står man på någons farstudörr! Det är absolut inga tydliga avgränsningar för vad som är min trädgård och vad som är din som hemma i Sverige, men trots detta så har folk ändå stenkoll! Vid ett tillfälle var det någon som stal avokados från ett träd på MamaCaros ägor och då blev det ett väldans liv, så det är inte som att man bara kan plocka frukt även fast det växer överallt. Om man däremot skulle fråga om en banan, avokado eller papaya är det nog ingen som skulle säga nej.

Scolas Bibi och Babo har efter omständigheterna ett väldigt stor hus, standarden är annars att folk bor i hus som mest liknar skjul. Dessutom har de elektricitet vilket inte är allt för vanligt. Babo verkar också vara lite av en trädgårdsmästare då han har röjt upp en liten trädgård framför deras hus som ligger mitt i en sluttning, och första gången jag kom på besök stod han och omsorgsfullt klippte buskarna i runda former.

På väg till Bibi & Babo.

Där nere bor de! :)

Bibi & Babo.

Papaya på trädgården. 

Scola lagar lunch.

Bibi.

Jag har varit och hälsat på i två olika primary schools som ligger precis nedanför guesthouset där jag bor. Fukeni primary school och Kiu primary school. Eleverna är verkligen söta i sina små uniformer, och när jag kommer in i klassrummen ställer sig alla upp och säger ”Good Morning Madame!” i kör. Det får mig att känna mig lite obekväm och dessutom ganska gammal… Vad är egentligen reglerna för att man ska bli tilltalad ”Madame”? Men tydligen ska det enligt afrikansk kultur föra med sig tur att ta emot besökare så alla är verkligen genuint glada för att man hälsar på.

Både Fukeni och Kiu school är skolor som mejeriet delar ut mjölk till på bekostnad av Danderyds församling. Så jag var också där vid tillfälle och såg hur det går till när barnen får ta emot mjölken. Väckte till liv gamla minnen från lågstadiet när man skulle ha brandövning och ställa upp sig klassvis på långa led ute på skolgården. Alla barn har med sig sin egna plasttallrik av något slag och först står de på led och får ta emot ugali, vilket är som en hårdare gröt tillagad på majsmjöl och vatten. Därefter får de varsin mugg med mjölk som de äter tillsammans med ugalin. Alla tallrikar var renslickade efter bara några korta minuter och en lärare berättade att det i princip aldrig är någon elevfrånvaro de dagar som mjölken serveras. På så vis är ju mjölken bra inte bara för barnens hälsa, utan för deras utbildning också! :)

Eleverna i de två närliggande skolorna hämtar själva mjölken direkt ifrån mejeriet. 

Efter gudstjänsterna på söndagar är det tydligen alltid en mindre auktion. Pastor Kennedy förklarade för mig att det är för att det finns många som inte har råd att skänka pengar till kollekten, men som kanske kan offra gåvor. Dessa auktioneras ut och så går inkomsterna till kollekten istället. Det handlar för det mesta om avokados (gigantiska), sötbananer (små minibananer som är hur goda som helst), kokbananer (gröna, normalstora bananer som används till matlagning), bönor av diverse slag, sockerrör och någon enstaka kyckling. Pastor Kennedy som har tagit på sig rollen som min värd jobbar inte i den församlingen jag bor i så vid min första gudstjänst för en dryg vecka sedan var jag ganska vilse på den här fronten och hängde inte med i svängarna. Men då fick jag en gåva i form av en påse med massa avokados från Pastor Temba som jobbar i Fukeni. Nu i söndags följde jag istället med till Pastor Kennedys församling i Lamanjaki. Även om jag inte förstod mycket var det roligt att höra Kennedy predika. Hans kroppsspråk och variationer i tonläge var verkligen talande, församlingen ”mm”-ade och ”aha”-ade stup i kvarten, och skrattade också vid flera tillfällen. De har alltid två gudstjänster så man kan välja att gå på den tidiga eller den sena, men då jag var där med pastorn gick jag ju på båda och var alltså i kyrkan mellan 08-14… På efterföljande auktionen köpte jag bland annat en stor klase med kokbananer till Kennedy. 

Vid mitt arbete med att kartlägga rutiner och dylikt på mejeriet så har jag bland annat försökt att ta reda på hur stor del av mjölken som samlas in som går till vad. Vilka produkter tillverkas och hur mycket mjölk går till skolmjölk etc? Detta har definitivt inte varit en lätt uppgift då man får olika svar beroende på vem man frågar och dessutom ofta varierande svar då man frågar samma person flera gånger men vid olika tillfällen. Då jag själv är en person som älskar att skriva långa listor och strukturera mitt tänkande kan jag inte riktigt förstå att en hel affärsrörelse verkar vara helt befriad från någon slags bokföring så man kan göra kontinuerliga uppföljningar. Efter mycket efterfrågningar lyckades jag till slut lägga vantarna på ett slitet litet anteckningsblock där en del uppgifter har skrivits ned väldigt sporadiskt. När jag satt och försökte räkna på dessa siffror för att sammanställa dem i en tabell kunde de inte alls förstå vad jag höll på med. Nu har jag iaf lyckats framställa en lätt tabell som jag hoppas att de ska kunna fylla i och få in i det dagliga arbetet. Pensionerade Pastor Joram som verkar ha ett enklare ekonomiskt ansvar för mejeriet verkar iaf positiv, men om det kommer fungera återstår att se! :)

Det tog ett tag innan jag vågade mig på min första springrunda här nere i Tanzania. Jag är inte riktigt van vid att folk stirrar så mycket på mig och därför bävade jag lite för att sätta på mig shortsen och se alla stirra extra mycket. Grundinställningen är ju dessutom ”No hurry in Africa”, så det är inte jättevanligt att folk springer över huvud taget. Men efter en dryg vecka här i Fukeni började jag känna mig ganska hemmastadd så en mulen eftermiddag blev det äntligen dags för premiärrundan.

Folk tittar verkligen på en som att man är lite dum i huvudet, sen om det är för att jag är vit, för att jag har shorts eller för att jag springer är ju svårt att säga. Men ingetdera utesluter ju det andra eller det tredje – folk kommer stirra i vilket fall som helst så då kan jag lika gärna springa och låta byborna bli vana vid att se mig! :)

Sen är det nog mycket jag själv som har förutfattade meningar om vad människors stirrande kan betyda. Egentligen tänker de kanske inte alls att jag är dum i huvudet utan de stirrar bara med förundran på det som är ovanligt. Det särledes lättaste sättet att undkomma det obehagliga stirrandet är att vinka och hälsa glatt på allt och alla! Då ler de flesta och hälsar tillbaka, men det finns ju vissa (framförallt barn) som inte gör det utan bara forstätter att stirra tyst. Fast när jag pratade med Eliachi om det här om dagen menade hon på att det är för att vissa barn helt enkelt bara inte kan tänka sig att en vit människa faktiskt skulle tilltala dem. Det är ju bara alldeles för tragiskt, så jag får helt enkelt fortsätta att hälsa ännu mera!

Man kan ju verkligen inte träna instängd i sin lilla bubbla som man är van vid hemma i Sverige där folk inte hälsar på främlingar, utan här kan folk nästan ta illa upp om man inte hälsar. Standardfraserna under mina turer har definitivt blivit: Hujambo? Sijambo! Pole! Asante! Det vill säga jag frågar hur de mår, de svarar att de mår bra och beklagar att jag behöver springa, varpå jag tackar och springer vidare.

Alltid när man är ute, vare sig det är till fots eller i bil, stöter man på flera grupper med barn och ungdomar i sina skoluniformer som skrattar och ropar. Och på min allra första springrunda så var det en grupp med flickor som sprang med mig ett tag. Ca fem unga kvinnor i 16-årsåldern sprang i sina röda skoluniformer, med långkjolar, och i flip-flops! Vid detta tillfälle blev jag såklart lite förvånad, men nu är det också något som jag har börjat vänja mig vid och det är snarare konstigt om det inte är några barn som springer med åtminstone en del av sträckan! 

Vart man än går åtföljs man av en liten klunga som älskar att bli fotograferade! :)

Under min första vecka i Fukeni har en urgullig liten dam vid namn MamaEmma hjälpt mig att laga mat på guesthouset där jag bor. Nu skulle man ju kunna tro att MamaEmma kallas för MamaEmma för att hon tar hand om Emma, men så är inte fallet. I afrikansk tradition är det tydligen vanligt att kvinnor byter namn när de får barn och kallar sig då för Mama-och så namnet på sin förstfödda. Oftast döper kvinnorna sig efter sin förstfödda dotter, som t.ex. MamaEmma eller MamaCaro, men de kan också kallas efter sin förstfödde son om de vill det, som MamaCaro kan också kallas för MamaSimon. Männen kan tydligen också välja att döpa om sig på detta vis till BabaElihuruma t.ex., men det är inte alls lika vanligt. Så att damen som hjälper mig heter just MamaEmma är bara ett rent sammanträffande då hennes förstfödde dotter också heter Emma, vilket är ett väldigt ovanligt namn i Tanzania. 

Pastor Kennedy frågade mig så fint i fredags: ”Imorgon är det ju lördag, så jag undrar om du har några planer? Annars tänkte jag att du kanske ville följa med när några vänner till mig gifter sig…” Som att jag skulle haft några andra planer liksom, haha.. :) 

Jag tror nästan att jag skulle kunna gifta mig med en afrikan bara för att få ha ett afrikanskt bröllop! Det var verkligen en helt fantastisk stämning, och inskränkt liten svensk som man är oroade jag mig för att det skulle bli jobbigt att gå på ett bröllop för två personer som jag inte kände.

Kennedy var väldigt snäll och översatte nästan hela gudstjänsten åt mig, en verklig prestation med tanke på att den var över två timmar lång. Calvin och Hilda hette paret och flera av Calvins släktingar är tydligen högt uppsatta inom kyrkan så därför var det självaste biskopen som höll i ceremonin.

På väg till bröllopet frågade jag Kennedy om det var ett stort bröllop och han sa ja, så jag blev lite förvånad när vi kom till kyrkan precis i sista stund och det i princip inte alls var några där. Men det här är bara ytterligare ett bevis på afrikanernas Hakuna Matata-style för det trillade in folk sent stup i kvarten. Vissa uppåt två timmar sent! Så vid ceremonins slut var kyrkan helt fullsatt. Bland annat var brudens mamma säkert en timme sen! Och dessutom ringde flera mobiler under ceremonins gång, men det verkade inte vara något som någon störde sig på… Annars var allt omkring bröllopet väldigt vackert och framförallt oerhört stämningsfullt. Processionen gick in i kyrkan med pompa och ståt. Bröllopssällskapets färger gick i klarrött och gult och ett band på kanske 10 man som spelade trumpeter och trummor var klädda i rosa sammetsskjortor. Varje gång någon i kyrkan sa något uppskattat (mest uppenbara exemplet när brudparet sa ja till varandra) spelades en liten trumpetfanfar vilket följdes av församlingens jubel.

Ceremonin var två timmar lång, framförallt därför att biskopen höll en lång predikan, men också för att anhöriga skulle gå fram och gratulera det lyckliga paret i tur och ordning. Först brudgummens föräldrar, sedan brudens föräldrar, därefter far och morföräldrar, och sedan släktingar. Till slut sa prästen att han visste att det fanns andra flickor i kyrkan som gärna önskade gifta sig innan året är slut, och att dessa nu fick komma fram och gratta paret. Då frågade Pastor Kennedy om inte jag ville gå fram och hälsa, haha, skulle inte tro det va!? ;)

En aspekt som jag verkligen tyckte va härlig var att massa barn, som jag antar kom från byn men inte egentligen kände brudparet ändå var med i kyrkan. Tyder på vilken folkfest det är med bröllop i Afrika. Barnen sprang upp på läktaren längst bak i kyrkan och hängde glatt över räcket och tittade på under hela bröllopet.

När ceremonin var över gick paret ut under trumpetfanfarer och alla började dansa och sjunga utanför kyrkan. Brudparet och deras respektive föräldrar åkte i varsin bil som var inpaketerade i gula och röda rosettband och blommor. Bandet åkte bakom på en flakbil och spelade hela tiden medan de åkte genom stan till hotellet där mottagningen skulle hållas. Det var en stor sal som rymde flera hundra och allt var väldigt tillpiffat. Det var helt klart ett bröllop med gäster från de bättre ställda samhällskretsarna, men tydligen var det helt finansierat genom gåvor. Enligt Kennedy är det lätt att samla in pengar till just bröllop därför alla gillar dessa folkfester då så många olika människor samlas tillsammans.

Kärnfamiljerna var de enda som hade ett bord, annars satt man bara på stolar i täta rader för att alla skulle få plats. Brudgummen presenterade själv sin familj och sedan presenterade bruden sin familj, men då var brudgummen tvungen att hålla i hennes hand så hon inte skulle glida ifrån honom… Därefter tog den dansande kökspersonalen in två helstekta getter. Från dessa skars det upp bitar som brudgummen matade brudens familj med och bruden matade brudgummens familj med. Traditionen hade något att göra med att brudgummen alltid skulle kunna försörja sin brud med mat i framtiden. Till slut, efter väldigt mycket prat, blev det iaf dags för mat. Alla bröllopsgästerna (flera hundratals) gick på organiserade led efter vart man råkade sitta i salen. Lika fascinerande är det väldigt strukturerat i kyrkan när man lämnar kollekt eller tar emot nattvarden. Vi åt iaf med tallrikarna i knäet och jag fick testa en liten bit av den helgrillade geten. Sedan var det tid för att gå och gratta paret, återigen på de strukturerade leden, och därmed var det över. Kändes som att dagen bara flög förbi då det hela tiden hände något, väldigt effektivt ändå för att vara Hakuna Matata-Style! 

Igår hjälpte jag till i mejeriet och har på riktigt börjat komma igång med min första uppgift här nere som är att kartlägga rutinerna kring mejeriet och hur allting sköts. Lite knepigt med tanke på att ingen som jobbar i mejeriet talar engelska (förutom Eliach men hon var inte där igår), men det var kul att upptäcka att Flora både förstår och pratar långt mycket mer engelska än vad hon egentligen ger sken av!

Fick vara med och göra cheddarost och mozzarellaost, och dessutom testade jag på att förpacka barnens skolmjölk. Sistnämnda var ett väldigt enformigt arbete om man nu får säga så… Känns verkligen som att man gör massor av arbete i onödan just på den fronten. En annan spontan första reaktion är alla tokiga lyft som genomförs med mjölkkar på uppåt 100 liter mjölk. (För övrigt gamla kar från svenska militären.) En liknande arbetsmiljö hade garanterat orsakat ett ramaskri i Sverige!

Kvinnorna i mejeriet tycker jag att det går hyfsat bra att kommunicera med även fast de inte kan engelska. De frågar glatt om jag vill testa på eller om jag vill fotografera, men de två yngre männen är lite svårare att nå fram till, men det blir förhoppningsvis bättre med tiden.

Arbetstempot i mejeriet är på det stora hela ganska lugnt och stilla tycker jag. När väl mjölk levereras är det fart på bygget med att kontrollera kvalitet, hälla över i större kar och påbörja pastörisering. Därefter städas det febrilt då det blir mycket kladd, men sedan när väl en process på att exempelvis tillverka ost är igång så blir det en del sitta och vänta då det behöver ta sin tid. Men jag har iofs bara varit med och gjort ost än så länge. När man gör mjölk eller yoghurt är det förmodligen inte lika lång process och därför kanske också lite mer fart på bygget. 

Ett av projekten som Danderyds församling driver här nere i Tanzania är att man har hjälpt till att starta upp ett mejeri i Fukeni, där jag nu bor, och det här mejeriet delar på församlingens bekostnad ut ett glas mjölk i veckan till barnen i sju närliggande skolor. Dagen i förrgår följde jag med Pastor Kennedy och Eliach, som är ansvarig för mejeriets verksamhet, och delade ut mjölk till barnen i tre av dessa skolor.

En lustig sak som jag som västerländsk redan känner av är Hakuna Matata-livsstilen, man tar saker som det kommer och allt i sinom tid helt enkelt.

Det regnade ganska kraftigt när vi skulle lämna ut mjölken till barnen så vi lämnade bara över den och sedan tyckte Kennedy att vi skulle åka in till Moshi Town, när vi ändå hade åkt nedåt och var så pass nära. Fint var väl det, men hade han berättat det för mig tidigare hade jag ju kanske tagit med mig min plånbok och så, men jaja nu vet jag ju det till nästa gång!

Väl inne i stan följde jag med Kennedy på en del ärenden och bland annat till ett presseri där vi diskuterade en reklamfolder för mejeriet. Sen åt vi lunch tillsammans med Eliach på Christian Lutheran Hostel. Man får så galet mycket mat och en hel tallrik, med både pasta, potatis och två olika sorters ris – vad är grejen med det liksom!?

Senare när jag så trodde att vi skulle åka tillbaka till Fukeni, passade Kennedy istället på att svänga förbi sjukhuset och tänkte att vi skulle hälsa på hans kompis Tobias som är en svensk sjukgymnast. Tobias och hans fru och två små söner har varit här utskickade som humanitär hjälp från Svenska Kyrkans internationella avdelning i två år. Därefter blev det ytterligare ett spontanbesök hos Ann-Sofie som också är en svenska som var här som missionär med sin man Gunnar i 15 år innan Tobias och hans fru tog över. Nu är Ann-Sofie bara här för två veckor och håller i en kurs på sjukhuset.

Hux flux var klockan 18.30 då solen går ner så vi började åka hemåt och innan vi var framme i Fukeni var det bäcksvart ute. Folk kör som galningar här och dessutom på vänster sida av vägen, men Kennedy har en svensk bil och sitter alltså och kör på fel sida! Lustigt är dock att han nämnde att alla andra kör vårdslöst, men jag tycker inte han kör så bra heller (fast det sa jag såklart inte!). Det går ju hur mycket folk som helst längs med vägarna också så jag kan inte riktigt förstå hur alla kan köra så snabbt, och i mörkret bländar folk inte ens av så man blir totalt bländad stup i kvarten! Upp för den här vägen till Fukeni som är världens bumpigaste och brantaste väg dessutom! Kändes som att vår stackars bil skulle gå sönder… 

Väl på plats på Kilimanjaro flygplats i förrförrgår gick allting väldigt smidigt. Jag fick hjälp med att fylla i den blå lappen och att bära mitt bagage rakt ut ifrån flygplatsen. Blev inte alls stoppad på något sätt, som jag hade befarat efter en del skräckhistorier om att de vill ha mutor. Jag måste nog ha glidigt igenom på mitt oskyldiga uppseende eller något för väl utanför flygplatsen tog det åtminstone 20 minuter innan resterande passagerare från planet kom ut… Då planet var 20 minuter för tidigt var Mr Kessy som lovat att hämta upp mig lite försenad vilket gav en taxichaufför gott om tid att berätta för mig hur vacker jag är. Han ville väl förmodligen bara att jag skulle betala honom för att köra mig istället, men det är ju ändå ganska trevligt att få så fina komplimanger!

Därefter spenderade jag dagen på Agape Learning Centre, vilket är en NGO som drivs av Mr Kessy och Pastor Kennedy, och som ligger i utkanten av Moshi Town. Där satt jag med ett tag på ett fullsatt seminarium som handlade om hur man tar hand om sina kor, getter, höns och andra djur så dessa kan hålla sig vid hälsa och ge bra mjölk etc. Men jag förstod inte så mycket (för att inte säga ingenting alls) eftersom det var på swahili. Sedan träffade jag också Agapes förskoleklass som först bara stirrade på mig, skrattade lite nervöst, pekade och ropad ”mzungu” vilket betyder ungefär ”vit främling”, men efter ett tag envisades de istället med att ta på mig, och mitt blonda hår, och hålla i handen. När de dessutom såg att jag hade en kamera ville de inte annat än att bli fotograferade!(?) Som att det skulle vara det roligaste i hela världen, speciellt att sedan få se bilderna på kamerans lilla digitala skärm – då blev det nästan kravaller och flera små barn ramlade och började gråta, men ingen skada skedd som tur var.

Under sen eftermiddag blev så det dags för mig att åka vidare till byn Fukeni som är en liten by ca 10 km från Moshi Town och som ligger precis vid foten av Kilimanjaro. Jag skulle få skjuts av Mr Kessys bror som är taxichaufför, men ungefär halvvägs upp mot Fukeni började motorn på hans bil att koka mitt i en uppförsbacke varpå han bara stoppade en bil som körde förbi och fråga om jag fick åka upp med dem istället, men fram kom jag ju iaf.

Det är precis i slutet av regnsäsongen här så det har kommit en del regn under mina första dagar. Det har tydligen kommit mer regn den här säsongen än på de senaste 10 åren så omgivningen är verkligen helt otroligt frodig och vacker. Röda sandstigar mot den gröna naturen och Kilimanjaros snökladda topp i bakgrunden är verkligen en fröjd för ögat!