Pastor Kennedy frågade mig så fint i fredags: ”Imorgon är det ju lördag, så jag undrar om du har några planer? Annars tänkte jag att du kanske ville följa med när några vänner till mig gifter sig…” Som att jag skulle haft några andra planer liksom, haha.. :)
Jag tror nästan att jag skulle kunna gifta mig med en afrikan bara för att få ha ett afrikanskt bröllop! Det var verkligen en helt fantastisk stämning, och inskränkt liten svensk som man är oroade jag mig för att det skulle bli jobbigt att gå på ett bröllop för två personer som jag inte kände.
Kennedy var väldigt snäll och översatte nästan hela gudstjänsten åt mig, en verklig prestation med tanke på att den var över två timmar lång. Calvin och Hilda hette paret och flera av Calvins släktingar är tydligen högt uppsatta inom kyrkan så därför var det självaste biskopen som höll i ceremonin.
På väg till bröllopet frågade jag Kennedy om det var ett stort bröllop och han sa ja, så jag blev lite förvånad när vi kom till kyrkan precis i sista stund och det i princip inte alls var några där. Men det här är bara ytterligare ett bevis på afrikanernas Hakuna Matata-style för det trillade in folk sent stup i kvarten. Vissa uppåt två timmar sent! Så vid ceremonins slut var kyrkan helt fullsatt. Bland annat var brudens mamma säkert en timme sen! Och dessutom ringde flera mobiler under ceremonins gång, men det verkade inte vara något som någon störde sig på… Annars var allt omkring bröllopet väldigt vackert och framförallt oerhört stämningsfullt. Processionen gick in i kyrkan med pompa och ståt. Bröllopssällskapets färger gick i klarrött och gult och ett band på kanske 10 man som spelade trumpeter och trummor var klädda i rosa sammetsskjortor. Varje gång någon i kyrkan sa något uppskattat (mest uppenbara exemplet när brudparet sa ja till varandra) spelades en liten trumpetfanfar vilket följdes av församlingens jubel.
Ceremonin var två timmar lång, framförallt därför att biskopen höll en lång predikan, men också för att anhöriga skulle gå fram och gratulera det lyckliga paret i tur och ordning. Först brudgummens föräldrar, sedan brudens föräldrar, därefter far och morföräldrar, och sedan släktingar. Till slut sa prästen att han visste att det fanns andra flickor i kyrkan som gärna önskade gifta sig innan året är slut, och att dessa nu fick komma fram och gratta paret. Då frågade Pastor Kennedy om inte jag ville gå fram och hälsa, haha, skulle inte tro det va!? ;)
En aspekt som jag verkligen tyckte va härlig var att massa barn, som jag antar kom från byn men inte egentligen kände brudparet ändå var med i kyrkan. Tyder på vilken folkfest det är med bröllop i Afrika. Barnen sprang upp på läktaren längst bak i kyrkan och hängde glatt över räcket och tittade på under hela bröllopet.
När ceremonin var över gick paret ut under trumpetfanfarer och alla började dansa och sjunga utanför kyrkan. Brudparet och deras respektive föräldrar åkte i varsin bil som var inpaketerade i gula och röda rosettband och blommor. Bandet åkte bakom på en flakbil och spelade hela tiden medan de åkte genom stan till hotellet där mottagningen skulle hållas. Det var en stor sal som rymde flera hundra och allt var väldigt tillpiffat. Det var helt klart ett bröllop med gäster från de bättre ställda samhällskretsarna, men tydligen var det helt finansierat genom gåvor. Enligt Kennedy är det lätt att samla in pengar till just bröllop därför alla gillar dessa folkfester då så många olika människor samlas tillsammans.
Kärnfamiljerna var de enda som hade ett bord, annars satt man bara på stolar i täta rader för att alla skulle få plats. Brudgummen presenterade själv sin familj och sedan presenterade bruden sin familj, men då var brudgummen tvungen att hålla i hennes hand så hon inte skulle glida ifrån honom… Därefter tog den dansande kökspersonalen in två helstekta getter. Från dessa skars det upp bitar som brudgummen matade brudens familj med och bruden matade brudgummens familj med. Traditionen hade något att göra med att brudgummen alltid skulle kunna försörja sin brud med mat i framtiden. Till slut, efter väldigt mycket prat, blev det iaf dags för mat. Alla bröllopsgästerna (flera hundratals) gick på organiserade led efter vart man råkade sitta i salen. Lika fascinerande är det väldigt strukturerat i kyrkan när man lämnar kollekt eller tar emot nattvarden. Vi åt iaf med tallrikarna i knäet och jag fick testa en liten bit av den helgrillade geten. Sedan var det tid för att gå och gratta paret, återigen på de strukturerade leden, och därmed var det över. Kändes som att dagen bara flög förbi då det hela tiden hände något, väldigt effektivt ändå för att vara Hakuna Matata-Style!